När jag läste de första sidorna av ”Ondskan” så tyckte jag synd om Erik, den långa, brunhåriga pojken som alltför ofta får stryk av sin far medan hans mor inte vågar säga emot Eriks far.

Erik blir relegerad från sin skola i Stockholm efter att ha varit med i slagsmål otagligt många gånger, stulit grammofonskivor och diskriminerat sina lärare.

Erik flyttar till en internatskola i Stjärnsberg. Där möter han Pierre, en pojke som kommer att bli hans bästa vän.

Jag tycker att Erik, bokens huvudkaraktär, är inuti god, han vill inte slåss men på sätt eller annat blir han väldigt ofta i mitten av ett gräl. Erik är väldigt begåvad i idrott och han är expert på slagsmål; han vet exakt var han ska slå för att skrämma sin motståndare. Erik är stark, men är han tillräckligt stark för att möta sin far?

Jag tycker att budskapet är att våld inte leder till något bra, våld löser väldigt sällan problem. Våld bara leder till mera problem. Jag tror att Erik vet det budskapet, men han blir oftast tvingad till slagsmål.

Jag tycker att ”Ondskan” är en intressant och bra bok. Dåligt var att boken upprepar formeln om och om igen, det alltså händer inget nytt och intressant utan knytnävarna svinger hela tiden. Mera action och mer varierande innehåll skulle ha gjort ”Ondskan” till en väldigt bra bok, men tyvärr kan man inte riktigt något till den saken för att berättelsen är baserad på författarens egen ungdom.

Jag tyckte också väldigt mycket om slutet, vilket var väldigt bra och rörande. Det som är intressant i slutet är att det inte berättade hur den slutliga striden slutade utan lämnar det öppet för läsaren att fundera på.

Pojke åk 9 / Winellska skolan

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Våld, på både gott och ont, är aktuellt för varje generation. Är våld ett acceptabelt sätt att tjäna sin frihet? Hur långt kan man gå för att kämpa för friheten, före greppet börjar släppa?

Den påbörjande stormen kastar en skugga över hela bokens atmosfär. En konstant känsla av otrygghet och rädsla följer läsaren genom hela handlingen. Mellan raderna ser man skymtar av oläkbara sår. När man äntligen börjar se små glimtar av hopp, släcks ljuset framför ansiktet på en.

Till slut avtar de mörka molnen, Erik åker hem och allt verkar vara väl. Men är slutet lyckligt?  Bara författaren kan veta.

Två flickor åk 9 / Winellska skolan

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Ondskan var en bra bok, den blev inte tråkig att läsa för att där var så mycket våld och den var bra skriven. Det hände hela tiden någånting och slutet var bra.  Boken väckte många tankar hos mig.

Pojke åk 9 / Winellska skolan

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag vet inte vad bokens budskap var, men jag förstod det som att du skall alltid tro på dig själv och att du skall aldrig ge upp. Boken är trovärdig för att boken handlade om förr i tiden och då var det mycket strängare i skolan, inget ’’magiskt ’’ hände, så varför skulle det inte kunna vara trovärdigt.

Jag kunde leva mig i boken. Den var bra skriven och man förstod vad författaren menade. Jag lever mig alltid in i böcker fast de skulle vara jätte dåliga. Jag kunde tänka mig in i Eriks situation.

Julia / Winellska skolan

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Det budskap, som Jan Guillou vill få fram är tydligt. Man skulle egentligen kunna säga oroväckande tydlig, för vi vet ju, att Erik är Guillous alter ego. Hur som helst, är budskapen det, att våld leder till våld, och våld är alltid fel och det gör alltid ont i viss mån. Eriks pappa slår Erik och Erik är våldsam på grund av det.

Hur jag än vänder på boken och tittar på den från olika håll går det inte att konstatera annat än, att jag inte tyckte om boken. För mycket blod och våld, även skit, och dessutom äckligt noggranna beskrivningar om alla våldsscener. Tänk att först senare efter slagsmålet hitta en annan människas tand inne i sitt eget sår! Jag kräks ju  bara av tanken! Jag måste erkänna att jag grät på flera ställen i boken, t.ex. när Romulus och Remulus piskades. Det kunde inte hindras, tårarna liksom bara kom. Ganska sorgligt, att vi har en skoluppgift som får en att gråta.

Men å andra sidan, så skulle boken ha satt som Eriks knytnäve i ögat på den som tycker att det är roligt eller intressant att läsa om våld. Boken hade hyfsat och realistiskt språk, karaktärerna var mycket naturliga, inte sådär löjligt affekterade. Guillou hade också skrivit på ett trevligt sätt ur den synvinkeln, att handlingen gick fort framåt och stannade inte upp vid små ställen. Boken skulle ha alltså varit perfekt för mig, om temat istället för våld skulle ha varit t.ex. hundvalpar!

Flicka åk 9 / Winellska skolan

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag tyckte om boken och den var intressant. Jag tycker att den var bra för att den var så trovärdig och jag kunde leva mig in i boken. Allt det som hände skulle hur bra som helst kunna hända. Jag tror att budskapet i boken är kanske att våld inte löser alla problem, utan man går bara runt i cirklar och kommer ingenstans.

Flicka åk 9 / Winellska skolan

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag tyckte mycket om boken, men i början var den väldigt våldsam, vilket jag inte gillade så mycket. Spänningen hölls hela tiden, eftersom man inte visste vad som skulle hända som näst.

Enligt mig vill Jan Guillou via boken säga att våld lönar sig inte. Förr eller senare vänder sig vännerna emot dig och du mister dem. Det är ändå viktigt att kunna hålla sina egna sidor!

Flicka åk 9 / Winellska skolan

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Boken handlar om aggression i olika former, både fysiskt och mentalt. Det är en allt igenom mörk bok som kan tolkas ur många olika synvinklar.

Redan den första raden handlar om ondska; Eriks pappa slår honom i ansiktet, något han fått uppleva många gånger tidigare. Misshandeln följer vissa rutiner, ”eftermatensstryk” och ”kvällsstryk”, med knuten näve eller öppen hand, med eller utan hjälpmedel. Erik får ingen hjälp av sin mamma, hon flyr in i musikens värld! I skolan är det ombytta roller; här är det Erik som bjuder på slagen och får på det här sättet respekt av klasskamraterna. I skolan är det Erik som är den onda i lärarnas och många andras ögon. Det hela slutar med att han blir relegerad från skolan och kommer till internatet Stjärnberg som tar emot endast pojkar och vars uppfostringsfilosofi går ut på ”kamratuppfostran”. Flytten till internatet har flera goda sidor; uppbrottet från ”farsan”, distans till tidigare relationer och skolan, nya kompisar.

Boken väcker många känslor och lämnar knappast någon helt oberörd. Fastän den fysiska styrkan står i centrum är det egentligen svaghet det handlar om. Den som slår använder ”bara muskler – ingen hjärna”. Den som blir slagen slår själv. Det här är kanske det mest skrämmande fakta som bevisas i texten. Men när man närmare tänker på Erik så är han ju en mentalt stark människa som orkar ta emot allt ”skit” från olika håll i sitt liv. Man känner empati för Erik men också för mamman. Samtidigt kan man inte låta bli att känna sig besviken på mamman som inte ställer upp för sina barn. Den intressanta frågan är hurudan har pappan och mammans uppväxt varit, vad har gjort dem så hjälplösa att de inte kan bete sig vuxet?

Trots allt det onda och obehagliga handlar boken om överlevnad. Erik har kapacitet till vänskap, lojalitet och till och med kärlek (som tyvärr sluta i tragedi). Under året på internatet växer Erik som människa,  han har planer och drömmar inför framtiden och tanken på att återvända hem är möjlig. Slutet däremot kan man ifrågasätta. Visst är det en skön känsla när Erik äntligen sätter sig upp mot pappan men sättet han gör det på är kanske inte det rätta.

Jag tycker att boken är läsvärd men kräver en viss mognad och jag rekommenderar den inte för alltför unga läsare.

Flicka åk 9 / Winellska skolan